Desertering

Desertering är per definition en fanflykt, det vill säga att personen under en krigstjänstgöring vägrar att strida eller flyr till ett neutralt område eller land. De kan också bege sig till ett fiendeland. Desertering är något som de flesta länder ser mycket allvarligt på och i många fall kan det leda till arkebusering och döden. Något som faktiskt är godkänt inom folkrätt i de flesta länder. Men ibland kan det vara lite svävande om hur en desertör ska betraktas om denne har begett sig till ett fiendeland. Är denne en krigsfånge eller ska personen klassas som lierad med fienden?

Bedömning avgör behandling

Hur en desertör bedöms avgör behandlingen. Om personen i fråga klassas som krigsfånge så skyddas denne av Haagkonventionen och Genevekonventionen. Men ett land räknar med att dess medborgare ska skydda landet i ett krig och enligt internationell rätt så innebär det att medborgarna gör militärtjänstgöring. Men vad är då skillnaden på flykting och desertör? En desertör har flytt sitt hemland för att slippa göra militärtjänstgöring och kan därför inte räknas som flykting. Men återigen är det en hårfin skillnad eftersom de mänskliga rättigheterna innefattar åsiktsfrihet. Dit räknas en flykting som av rädsla för att straffas inte kan återvända till sitt hemland på grund av sina politiska åsikter.

Tuffare krav

I Sverige straffas en desertör enligt brottsbalken och det gäller endast i krig eller vid fara för krig, så kallade militärdomstolar används inte längre i Sverige. Det kan ge upp till livstid i fängelse om det bedöms som grovt. I fred blir bedömningen att personen har svikit i försvarsplikt. När det gäller utländska desertörer så kallas de för krigsvägrare och tidigare hade de rätt till asyl när de kom till Sverige. Men efter Kosovokriget år 1999 finns det idag en praxis hos Utlämningsnämnden där bara krigsvägrare som kommer från folkrättsliga konflikter kan få asyl i Sverige. I de flesta länder handlar det om när, var och hur allt sker och utifrån det görs en bedömning.